Så blev mitt liv.

På något underligt sätt kom jag och tänkte på min mormor idag. Jag tänkte på den bok hon har skrivit till sina barn, barnbarn och barnbarnbarn. Boken handlar om hennes liv.

 Jag har säkert nämnt den tidigare här i bloggen och för mina vänner men det är en bok som jag tycker om. Kanske är det av anledningen att det handlar om min mormor och min släkt. Personligen tycker jag att det är intressant det där med släkt. Jag har ingen kontakt med min släkt på min pappas sida förutom att jag har funnit två av mina kusiner på facebook men mycket mer än så är det inte. Min morfar historia finns lite med i min mormors bok men annars är den också lite som en gåta. Min moster nämnde för mig att det var inte mycket han berättade men det var min morfar i ett nötskal. Därför tror jag att just denna berättelse om min mormor är lite speciell. En gång för några år sedan kom min mormor förbi hemma hos oss och det var då hon berättade sin historia för oss. Daniel och jag satt där som förstenade och lyssnade. Hon berättade hur hon flydde när kriget kom till hennes stad och hur det var där i Tyskland under andra världskriget. (min mormor bodde i en liten stad som heter Plathe i Tyskland men nu är polskt under andra världskriget) Även fast kriget är tragiskt i sig så är historierna om andra världskriget väldigt intressant. Min mormor har upplevt massa saker under hennes 86 år. Att hennes historia kom i tryckform tycker jag är helt fantastiskt. Hennes minne kommer att finnas kvar länge, länge och all efterkommande släkt som inte har fått tagit del utav henne kommer även de att få lära känna henne. Det som är väldigt bra är just att det är hon som har skrivit boken. Varje mening hör jag mormors röst, hennes sätt att uttrycka sig i och det gör att just min mormor blir så levande i texten. Just denna bok finns inte ute i i affärerna utan finns bara i vår släkt ägo. Sorry alla ni som blev intresserde ;) Men ett tips till alla äldre. Skriv en bok om era liv, jag lovar det är mycket uppskattat. Utan inspiration utav min mormor så kanske jag slänger in gamla minnen i bloggen även fast jag bara har 32 år på nacken :)

Jag är kär!

Den senaste tiden har jag tittat in den klassiska kärringblomman pelargonen. Nu kan jag konstaterar att jag har fallit pladask för dem. Tyvärr inte in den helt vanliga pelargonen utan i alla de ovanliga sorterna. De är hur snygga som helst. Inte visste jag att pelargonen fanns i många olika sorter och utföranden men jag tycker det är svårt att hitta de ovanliga i de vanliga blombutikerna. Jag har lyckas köpa på mig tre olika sorter. Jag kanske ska börja med dem och se om jag lyckas få de att överleva. Jag är inte direkt född med gröna fingrar. Jag har tidigare kollat in orkidéer  och tycker fortfarande att det är urläckra men efter att jag fick en orkidé utav min svåger när jag fyllde år och blommorna bara vill dö på en gång så beslutade jag mig att jag kanske ska börja med något lättare. Undra om jag börjar komma in i kärringåldern? ;)

Tre nya familjemedlemmar

Tre nya familjemedlemmar har flyttat in på Rönnbärsvägen. Jag hoppas vi får många trevliga år tillsammans. Detta blev första steget till min medelhavsträgård som jag så gärna vill ha.

I'm back!

Efterlängtade sommarlov välkommen till mig!

Som vanligt när det blir lite mycket i skolan så har denna blogg tyvärr kommit i andrahand. Så blev det igen men med mitt sommarlov nu kommer nog tiden räcka till även till den :) Efter lite påtryckningar av min goa vän så kom inspirationen tillbaka. 

Alla som vill veta om min vikt så håller jag den på plats. 61 kg på fredagar och över 62 kg på måndagar. Det blir massa gott på helgen men jag ska ta tag i detta snart. Vill bara njuta ett tag till. Det viktiga är i alla fall att jag håller mig kvar. 

Denna sommar ska familjen utforska vårt närområde. Vi hade planerat Spanien men på något sätt rann den ur sanden. Vi har istället planer på att åka till senvinter/våren att åka till Florida igen. Med närområde menar jag här omkring. T.ex. har vi aldrig tagit våra barn till Skansen. Jag minns själv knapp hur det såg ut där. Så den ska vi utforska. Daniel har även fixat en liten båt till i sommar som vi tänkt att använda med korta båtturer eller bara fara ut och fiska. Gröna lund blir det som vanligt och de som känner mig vet nog redan vilken dag det är också men det tänker jag inte skvallra här om ;) Sedan hoppas jag att vi kommer att tillbringa sommaren med våra nära och kära. Dörren står alltid öppen för dem. 

Förutom min ledighet så har jag på något lustigt sätt lyckas fylla min lista med to-do-saker så slappa får man ta emellan varven. Väldigt mycket måla finns på listan och storröjning i källaren. En natt drömde jag att allt var tömt nere i källaren. jag blev så glad och en sten föll från min axel. Jag mår dåligt varje gång jag går ner från källartrappen och bara ser skiten men, men alla drömmar kan ju inte vara sanna. Däremot har jag också fyllt min to-do-lista men trevligheter. Ett antal lopp ska springas. Vårruset är redan avbockat. Hur trevligt som helst och med bästa tjejgänget så är måbrafaktorn upp till max. Det var bara en person jag saknade och nästa år så har hon inget val. Då ska hon stå där vid startfållen med adrenalinet pumpades och trängas med 14000 andra tjejer. Så det så!

Snart bär det av till  Etuna, sonen ska få spendera lite sommarlov på landet hos kusinvitamin Max. Tänk att vi måste lämna vår by i Mariefred och åka till den "stora" staden för att få uppleva landet ;) men det tackar vi innerligt för. 

Det ända som jag saknar nu är solen. Var försvann den? 

Vägningsdag

Idag gick jag med glada steg till min berömda våg. Idag hade jag inte så mycket förväntningar att jag skulle ha gått ner något då jag har bestämt mig att det är tillräckligt. Kravet jag hade var att vågen skulle visa samma summa som igår. Vågen visade 59,9 kg. Det vill säga -1,2 kg denna vecka. Det är med blandade känslor. Först är jag superglad, för det är väldigt psykologiskt det där med vad man väger. Nu är jag under min magiska gräns. Så här lite har jag inte vägt på över 8 år och för det andra så förstörs min plan. Nu väcks ett inre hopp som säger att det inte är så svårt att gå ner det där sista till 58 kg. Det vill säga 1900 g som är kvar men jag är nöjd nu.

Precis just idag har jag nått min mål som jag hade med bloggen Minus tolv. MINUS TOLV hur många trodde det?! Det tog sin tid. Hela 1 år och 3 mån men det gick! Men dukandieten har jag sammanlagt gått ner - 8,5 kg   på 70 dagar.

Synd att jag inte får min dukanbok förs på torsdag. Skulle verkligen behöva läsa mer om fas 3. Fasen som gör att kroppen vänjer sig vid den vikt man ska behålla. Jag kommer att gå in i den imorgon istället för efter påsk. Denna fas ska jag ligga i 80 dagar. Då blir jag klar med fasen till dagen innan midsommar. Kan det bli mer perfekt?

Nu har jag bestämt mig.

Efter mycket tänkande har jag nu bestämt mig att jag är nöjd med min vikt. Jag vet att jag såå gärna vill väga 58 kg, men varför vill jag det egentligen? Varför är det så himla viktigt? Jag tycker också att 60 är en magisk gräns men en gräns till vad? Gräns till att vara smal? Varför har just jag gjort den gränsen? Tycker jag att jag är tjock om jag skulle lyckas väga ett kilo mindre? Nä, många tankar. Efter att jag har läst dr.dukans bok, fas 3, så står det att man inte ska tvinga ner sin vikt för mycket. Enligt honom kommer det bara att bli massa problem att försöka hålla den vikten. På hans engelska sida på Internet kan man räkna ut sin matchvikt. Den vikt som kroppen "passar bäst i" just för dina omständigheter. Den är för mig 61 kg. Jag tänker vara nöjd med den. 3 kg till kommer inte göra att jag får min drömfigur. Den ska jag forma med hjälp av muskler. Jag tänker fortsätta i fas 2 fram till påsk och efter påsk så lägger jag mig i fas 3. Nu är det bestämt! Jag ser fram emot att äta mer kolhydrater. Tror då att jag kommer få mera kraft att springa bättre. Jag hoppas på resultat.

Efter regn kommer solsken...

Men här är det tvärtom. Kände mig så glad i måndags, vikten gick sakta men säkert neråt och när jag trodde att nu går det verkligen bra så tog det tvär STOPP. Gick upp till 61,1 kg och sedan har det stått stilla. Sprang en mil igår på att hoppas att det skulle hända något men icke sa Nicke. Får börja fundera vad jag har gjort för förändring. Nu är det 3 kg kvar, så några. Ja,ja så är det. Jag får vara glad att kläderna sitter löst. Köpte mig ett par levis jeans i vintras som sitter väldigt säckigt nu. Kanske kan prova och sälja dem. Har beställt nya kläder utav min snälla rara systeryster. Tur att hon jobbar på en klädesbutik och hoppas hon hittar de kläderna jag vill ha.
Nu handlar min blogg väldigt mycket om min vikt. Men just för tillfälle så är den ett stort del av mitt liv. Dagarna handla mest om att plugga, vikten och träningen. Från och med nästa  så blir det ännu mera pluggande då jag har 10 veckor med studier till 150%. Tur att vännerna finns där runt om kring så att jag kan tänka på annat. Denna vecka har ja faktiskt hunnit med lite vännertid. Julia på onsdagen. Handlade lite påskprylar. Det är väl typ förta gången som vi pyntar med det, men nu har vi i alla fall lite påskigt hemma. Cathrine var jag med igår. Vi checkande läget i Moraberg. Sedan satt vi och småpratade och kollade in massa böcker om choklad. Mmm säger jag bara. Jag blev ganska frestad. Nu längtar jag verkligen till påsk!